Amalgam som en förening av kvicksilver och andra metaller såsom koppar och silver användes redan på 500-talet f Kr i Medelhavsområdet vid guldbrytning. Som fyllning i tänder har det använts i Kina från 600-talet e Kr.¹

Omkring 1826 lanserade den franske kemisten M. Taveau amalgam för tandvård i västvärlden. Han hade smält silvermynt och blandat dem med kvicksilver. Detta resulterade i en mjuk massa som stelnade i munnen.²Upptäckten var stor inom tandläkarkretsar, då man tidigare haft flera mer eller mindra effektiva och patientovänliga metoder för att rotfylla tänder. En metod var till exempel att hälla 100 C smält tenn och bly i tänderna. Det dyrbara guldet var dock även efter Taveaus lansering fortfarande det mest använda, och stod fast som en konkurrent mot amalgamet då Taveaus fyllningar hade en hel del barnsjukdomar (tänder som sprängdes av trycket från fyllningen, fyllningar som lossnade etc).

I USA gick på 1830-talet debatten het om amalgamets vara eller icke vara. En majoritet av tandläkarna var emot amalgamet då de ansåg att det helt enkelt var för farligt, och 1840 bildades "The American Society of Dental Surgeons" ³;, som en front mot användandet av amalgam.⁴

Det fanns dock en grupp tandläkare som hävdade att amalgamet för det första var ofarligt, och för det andra billigt nog att använda på de som inte hade råd med guldfyllningar (i princip alla utom överklassen). De var dessutom emot ASDS principer att skriftligen avkräva varje tandläkare ett löfte om att inte använda amalgam, och en grupp av 26 tandläkare bildade år 1859 "The American Dental Association" (ADA). ADA finns fortfarande kvar, och även om organisationen numera profilerar sig som en allmän organisation för tandvård och tandläkare finns bevarandet av amalgam fortfarande kvar som en viktig del av agendan.5

I samma veva upplöstes också ASDS, då man inte längre kunde uppmana en enad front mot amalgamanvändningen.

Även om amalgamet nu började användas i större omfattning rådda alltjämt en stor skepsis bland tandläkare. Inte förens en forskare och lärare, G W Black, kring sekelskiftet 1800-1900 konstaterade att amalgamet var ofarligt om sammansättningen var den rätta, som amalgamet verkligen började användas i en stor skala både i USA och senare också i Europa.

Historians have suggested that US president Andrew Jackson (1767-1845) experienced lead and mercury poisoning following his therapeutic use of calomel (mercurous chloride) and sugar of lead (lead acetate). To evaluate these claims, we performed direct physical measurement of 2 samples of Jackson's hair (1 from 1815, 1 from 1839). Following pretreatment and acid digestion, mercury was measured using cold vapor generation techniques, while lead levels were measured by electrothermal atomic absorption spectrophotometry. Mercury levels of 6.0 and 5.6 ppm were obtained from the 1815 and 1839 hair specimens, respectively. Lead levels were significantly elevated in both the 1815 sample (mean lead level, 130.5 ppm) and the 1839 sample (mean lead level, 44 ppm). These results suggest that Jackson had mercury and lead exposure, the latter compatible with symptomatic plumbism in the 1815 sample. However, Jackson's death was probably not due to heavy metal poisoning.