Historisk tillbakablick

Alkemin utvecklades tidigast av egyptierna, som menade att guld kunde vinnas ur andra metaller, lika väl som det kan erhållas ur vad vi nu kallar legeringar. Man ansåg att bly på grund av sin lättsmälthet var alla metallers urprincip. Vid upptäckten av kvicksilver, som ju normalt är flytande, ersatte detta blyet som grundämne.

Den joniske köpmannen Thales, grekernas första filofsof i början på sjätte århundradet före Kristus, var möjligen influerad härav, då han efter resor till bl a Egypten antog att materien ytterst bestod av ett enda ämne, nämligen vatten. Dessutom hävdade han att materien var besjälad, emedan den kunde sätta saker i rörelse, som då magneten drar till sig järnet. Under inverkan från Thales och hans efterföljare, däribland Empedokles lära om de fyra elementen, tänkte sig även Aristoteles ett yttersta grundämne, vilket i sig självt var karaktärslöst, men som i olika sammansättningar besjälades av basegenskaperna värme och kyla samt torrhet och väta.

Efter erövringen av Alexandria år 642 kunde araberna tillägna sig både hellenistisk och egyptisk vetenskap. En av deras främsta kemister, Abu Musa Djabir (känd under namnet Geber), antog att guld ytterst bestod av kvicksilver och en liten mängd svavel. Via lärdomscentra i det av muslimerna erövrade Spanien överfördes betydande delar av grekiskt och arabiskt tänkande till Europa, där alkemin utvecklades under inverkan från den kristna transsubstantiationsläran. Förutom Empedokles fyra element tänkte man sig även ett femte, en materiens kärna, som skulle vara behjälplig vid guldframställningen och benämdes "de vises sten". Detta extrakt kunde enligt Geber även förläna hälsa och ungdom. Ibland antog man kvicksilver som materiens kvintessens, men strävan att finna denna påminner inte sällan om korsriddarnas sökande efter den heliga nattvardskalken, Graal.

Medeltidens kemister intresserade sig främst för metaller och ansåg sig kunna åstadkomma värdefulla sådana genom att förädla exempelvis koppar. Guld tänktes som en harmonisk förening av en "manlig" och en "kvinnlig" princip. Man trodde fortfarande att legeringar som brons och mässing var särskilda metaller. På samma sätt som materiens "själ" kunde förädlas var det också möjligt för människan att vinna eviga egenskaper, ansåg man. De vises sten hette i detta fall Kristus, genom vars frälsning själen kunde stiga luttrad ur skärselden och med vilken hon, den vitklädda bruden, förenades. Korset blev för alkemisterna en androgyn symbol. Guld kom på liknande sätt att stå för insikt och upplysning, medan bly utgjorde en sinnebild för den syndiges egenskaper.

Hos Luther rönte alkemin gillande som en sinnebild för själens uppståndelse, och den framstående vetenskapsmannen Paracelsus skrev någon gång 1500-talet att alkemin "dödar en blandning för att sedan återge den nytt liv". Jakob Böhme förkastade i början på 1600-talet den världsliga alkemin och menade att människosjälen får del av genuin transmutation genom saliggörelsen enbart. Den som funnit Kristus förstår också tillvarons djupast förborgade sanningar. Böhme antog därtill, i överensstämmelse med vissa tidiga judiska kommentarer, och som jag tidigare nämnt, att Adam före syndafallet varit tvekönad. Genom frälsaren blev det möjligt att återvinna denna själens balans och harmoni.

Till alkemisternas föreställningsvärld hörde också astrologisk spekulation. Redan de gamla egyptierna hade under inverkan från babylonisk stjärntydning förknippat vissa metaller med himlakroppar. Guld fick likadan symbol som solen, silver sammanställdes med månen, medan tecknen för planeterna Saturnus, Jupiter, Mars, Venus och Merkurius tänktes svara mot vardera av metallerna bly, tenn, järn, koppar samt kvicksilver. Även delar av människokroppen kom att förbindas med stjärnhimlen, något som Emanuel Swedenborg tagit fasta på i sin beskrivning av tillvaron som en korrelation mellan vår sinnesverklighet och den andliga världen. Människan är dessutom en avbild av universum, ett mikrokosmos med hjärtat som ställföreträdande sol. På det andliga planet motsvaras denna himlakropp av Gud.

 

Hjärtats alkemi

Under inverkan från alkemistisk världsåskådning utvecklar Stagnelius sin poetiskt framlagda uppfattning om planeterna, uppståndelsen och den andliga tillvaron. Liksom Swedenborg tänker han sig att det jordiska korresponderar med det himmelska, och att de hinsides ädelmetallerna guld och silver är egenskaper som kärlek och oskuld, vilket antyds av dikten "Grymt verklighetens hårda band".

Allena stödd vid tålamodets krycka
jag i en vild, en nattfull öken famlar,
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar
vars länkar döden blott kan sönderrycka.
Dock tröstar mig den himlaburna sången,
från himlens berg en rosenkransad ängel.
I gyllne flykt han sig till jorden svingar.
Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Straxt falla kopparkedjorna av fången
och vingen höjs och silverrösten klingar.

Liksom den halvädla metallen koppar står det sinnliga begäret under astrologiskt inflytande från planeten Venus. Själva kedjan symboliserar, liksom annorstädes i skaldens produktion, närmast den andra av de två lagar, som är skilda åt i himlen men "en och samma" för den jordiska tillvaron. Dikten "Suckarnes mystèr" slutar:

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och, helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.

Dygd och sanning är för Stagnelius omkring år 1820 olika benämningar på salighetens färjepenning av vilka den himmelska ädelmetallen skall framställas. I en monologdikt från denna tid ("Strålande jag sänder från det höga") läggs följande ord i solens mun:

Guldet fostrar jag i bergens sköte.
Hårt som klippans häll ditt hjärta är.
Mogna dygdens ädla skatter där
till den stora prövningsdagens möte,
då vid stjärnors och planeters fall
jordens guld i eld försökas skall.

Alkemisterna menade att eld kunde återställa alla substrat till deras ursprung. Man tänkte sig materien som ett ägg, ur vilket den vita blomman, silvret, den röda, guldet, samt den blå, visheten, skulle träda fram. Myten om Fågel Fenix har härvid säkert haft betydelse; men även hos den försokratiske filosofen Herakleitos finns en liknande uppfattning. Denne såg elden som ett element ur vilket universum om vartannat uppstår och återvänder till.

När Stagnelius i "Dialog" talar om "världsäggets/ högblåa skal", som väntas brista, är formuleringen sannolikt påverkad av guldmakarnas kristna mysticism men kanske också tillkommen under inflytande från orfikerna, en antik sekt som hyllade askes och rening och föreställde sig universum som emanerat ur ett ägg. Dessa ansåg i likhet med Stagnelius att kroppen var själens fängelse. På ett annat ställe ("Vårsånger II") använder diktaren uttrycket naturens "Hermes-ägg" såsom en syftning på vårens återuppståndelse och den grekiska gudom romarna kallade Mercurius och firade varje år i maj.

Ytterligare en symbol för själens rening är hos Stagnelius tåren, som ofta "begjuter" en blomsterkalk och på så sätt blir en bild av försoningen på korset, då Jesu blod enligt legenden samlades upp i den heliga Graal. Genom "ångrens/ försonande tårar" i dikten "Fången" kan själen, Anima, återfå något av den skönhet hon hade innan fallet.

Kristuskorset lär, enligt medeltida tradition, ha tillverkats av material från kunskapens träd och utgör det arbor vitæ, som ska uppstå med Det nya Jerusalem. I alkemistisk åskådning förknippas livsträdet med metallerna, och hos Stagnelius nyttjas motivet i synkretistisk anslutning till gammal grekisk tradition, där guldfrukten var en symbol för odödlighet. I kristen mytologi utgör äpplet dessutom, tillsammans med frälsaren, en symbol för Den andre Adam och återlösningen på korset, vilket är ett centralt motiv i dikten "Förundras icke, om poeten skriver".

Ej givs ett samfund, som bestånd kan äga
förutan guld. Guld är det ord som löser
av mänsklighetens fenomener gåtan.
Dock samma guld i anderikets kretsar
och i materiens dunkla värld ej gäller.
Det senare av stoftets trälar hämtas
vid facklors ljus ur demiurgens slakter,
det förra mognas under högre poler
av livets sol, och Kristus är den klippa,
det oförgängliga metalleträdet,
som denna frukt i seklers sekler bär
åt var och en som hyllar dygdens spira.

I canzonen "Uppoffringen" ges en liknande anspelning på den kristna uppståndelsen:"Död måste blomman bliva,/ om hösten skall oss unna/ från tyngda grenar sina gyllne frukter."

Fastän Stagnelius gärna hämtar motiv från alkemin, tar han i likhet med Böhme avstånd från dess världsliga sida. Liksom i myten om Pygmalion är kärleken den frälsande makten i dikten "Ej för dig vetandet allena":

Ej för dig vetandet allena
ur andevärldens hemska grav.
Blott kärleken kan dig förena
med honom som dig livet gav.
Bliv skär som fästets blåa eter,
lugn som i källan månens bild.
Lät sen i ljusets hemligheter
din ande vigas klar och mild.

För att bättre förstå fortsättningen av den anförda dikten bör man vara medveten om att alkemisterna, enligt vad som delvis sagts här tidigare, föreställde sig kvicksilver i förbund med planeten Merkurius, som också stod för det tvetydiga, det androgyna.

I klippan avlar sig Merkuren.
Sök ingen hemlighet i den!
Han är symbol utav naturen,
och hon en bild av himmelen.
Ej i nyfikenhetens degel
än guldet krönte forskarns hopp.
Är dygden ej din vishets regel,
i rök din vishet löses opp.

Liksom källan ger en bild av månen, i sin tur ett återsken av solen, visar kvicksilvermetallen hän mot en högre verklighet. Diktaren menar att uppståndelsens mystär är att söka inom människan själv, i hjärtat, centrum för det intuitiva vetandet.

När Stagnelius i sin dikt om kreaturens (skapelsens) suckan ger en bild av alltets längtan efter försoning ("Vad suckar häcken?"), anspelar han inte bara på Paulus i Romarbrevet; motivet griper också tillbaka på Hesiodos berättelse om de fyra tidsåldrarna, enligt vilken människan ursprungligen var odödlig och all metall guld. Dikten mynnar ut i uppmaningen:"Befria blott tingen och frigjord du bliver,/ befria dig själv och du frie dem gör."

 

Övrig guldsymbolik

Guldet framstår hos Stagnelius kanske främst som en symbol för Schellings tanke om sanningens och skönhetens enhet, men medaljen äger som bekant också en baksida. Den gula ädelmetallen har av tradition förknippats med girighet och världslig makt och blir stundom en bild för lastbarhet även i Stagnelius lyrik, såsom i dikten "Varningen":"Begapa ej den skimrande turbanen,/ ej doliman, av guld och pärlor rik." Redan hos antika skalder gavs symbolen en varierande innebörd. Så heter det i en dikt av Horatius angående den oerfarne älskarens betagenhet i Pyrrhas blonda fägring:"qui nunc te fruitur credulus aurea" ("han som njuter dig nu, tror dig så god som guld"), medan en gyllene pokal på ett annat ställe hos samme diktare får framhäva handelsmannens vällust.

Även i Nya testamentet har vår metall förlänats en dubbelsidig funktion. Där talas dels om rika, vars jordiska ägodelar skall rosta bort; samtidigt beskrivs Det nya Jerusalem som ett gyllene himmelrike utan mörker. Också annorstädes i Bibeln liknas Gud Fader vid en sol, medan Kristus är den klart lysande Morgonstjärnan.

I likhet med antika diktare beskriver Stagnelius gudar och gudinnor som blonda, dvs med guldgul hårfärg, men inte bara Venus och Apollo utan även Jesus och jungfru Maria ses här som ljuslockiga. Apostroferingen "gyllne" i dikten "Till Venus" är sannolikt ett lån från Ovidius, vilken i Homeros efterföljd benämner kärleksgudinnan som "aurea", dvs guldglänsande. Att Amanda skildras som mörkhårig är väl något som tyder på att hon varit en högst jordisk kvinna. Även det motiv där stjärnor liknas vid bloss och gärna blickar ned på lyckliga älskande har skalden hämtat från antiken.

Själens längtan symboliseras hos Stagnelius, såsom i tysk romantik, av en blomma men kan förutom blå som himlen (hyacint, förgätmigej) också vara gul som dess gyllene "vagn" (solros). Av samma anledning beskrivs en jordbunden varelses själsliga vingar vanligen som guldfärgade eller blå. Ett ofta förekommande blomster är den sent på dygnet doftande "violen". Av dikten "Midsommarsnatten" med tillhörande not framgår att skalden avsett Hesperis tristis, en smutsgul, violdoftande ört, känd för att lukta som starkast efter solnedgången. Den har i hans lyrik främst blivit en symbol för det förlorade barndoms paradiset på Öland men utgör också ett "gyllne rökelsekar" av den typ som beskrivs i "Tingens natur" samt i Uppenbarelseboken 8:3. I dikten "Elegi" ges örten tillnamnet "sällhets-blomman".

Carl Areskog (1941 s s 240 ) menar dock att en annan ört, än vad som här föreslagits, döljer sig bakom Stagnelius nattligt doftande viol. Den botaniskt kunnige Ölandsprästen grundar sin uppfattning på att Platanthera bifolia och chlorantha är två mycket vanliga (vita) orkidéer i landskapet. Åsikten har sedan kommit att omfattas av såväl Böök som Kjellén. Varken Platanthera bifolia eller Hesperis tristis tillhör i botanisk mening släktat Violæ men har bägge i folkmun kallats nattviol.